Det här är min blogg - jag skriver vad jag vill. Ni behöver förstås inte läsa allt jag skriver, men detta inlägg är endast för att rensa lite tankar och sådära.
Har haft många stunder då jag bara vill skriva ut allt vad jag känner här på bloggen, men det skulle gå över styr. Det är som att denna fjuttiga hemsida på internet håller allt jag känner inom stora väggar.
Och det är ju fel. Men samtidigt så rätt. Det är inte meningen att jag ska dela med mig om vad som helst för er. Jag vet ju knappt vilka hälften av er är. Men det är samtidigt så fel, så fel att JAG inte får skriva vad JAG vill och hur jag känner på MIN blogg. Jag kan inte vara JAG. Och om jag inte är jag? Vem är jag då? Vem spelar jag?
Det undrar jag med. Jag vet inte vad jag håller på med. Ibland känns allt hopplöst och jag vill bara skrika, skrika ut allt vad jag tänker. Aa, jag tänker väldigt mycket. En liten tjej med stora tankar. Jag tänker nog för mycket.
Gör saker värre än vad de redan är. 

Jag minns när jag var liten och allt jag ville var att bli prinsessa. Jag frågade mamma varje dag hur jag skulle göra för att bli det. Min fina mamma. 
Men iallafall.. Allt jag ville var att bli prinsessa. Jag trodde att allt som behövdes var ett sött ansikte och en fin personlighet - sen skulle jag få min drömprins och jag skulle vara hans prinsessa.
Men allt är så upp och ner när man växer upp. Saker och ting förändrar. Tar ett stadigt grepp runt din hjärna och skakar om, vänder den upp och ner tills att underbart rinner ut. När det är borta, börjar livet om. Men då är du inne i tonåren. Och då står du där, dags att börja om ditt liv. Dags att växa upp. Glömma allt det bra, och försöka bygga upp nya bra saker. Jag håller fortfarande på. Det känns som att jag bygger på en overklig dröm, och när jag äntligen blivit klar - vaknar jag upp. Drömmen är borta.

"Jag trodde att allt som behövdes var ett sött ansikte och en fin personlighet" 
Jag hade så fel. Var är min drömprins då? Är jag inte söt nog? Har jag en hemsk personlighet? 
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag har inte en endaste aning om varför jag är så ensam som jag är. 

Min kudde får ta mycket stryk vissa nätter. Man ligger där i sängen och letar fel på en själv.
Och man hittar bara mer och mer fel på sig själv. Jag blir så äcklad, sur, arg och förvirrad.
Man ligger där som ett frågetecken och undrar om man räcker till. Kollar ut genom fönstret, flera miljoner stjärnor hänger i det mörka skynket. Och man känner sig ännu mer ensam. 
Man är en vanlig tonårstjej.

Jag känner bara att jag vill börja om mitt liv. Inte hela, för jag har haft den bästa barndom som går. Fin familj, fina vänner och en jädra massa leksaker.

Valt de äkta vännerna, och inte ens lärt känna resten. 
Det finns personer som ändrat mycket för mig i mitt liv, personer som står mig väldigt nära. Personer jag ser upp till, som jag aldrig skulle kunna skada. Personer som helt enkelt förgyller min dag, mitt liv. Jag älskar er, och är oerhört tacksam för att ni finns. Ni vet vilka ni är. 
Och sen finns det ju dessa personer som nästan kan gå över lik för att såra mig, för att såga mig. För att gnaga på mig, och älskar att se när jag misslyckas. Jag är bara en människa, jag misslyckas. Jag gör fel. Jag är inte perfekt. 
Men ni.. Vad är ni för något? Ni trackar mig dag ut och dag in, men klämmer in det lite på hörnet så att jag inte ska ta alltför illa upp liksom. Alltså usch. Ni kan spotta ord rakt i ansiktet på mig. Och jag bara står där och tar emot skit. Jag blir så less. Jag är så himla.. Vet inte. Svag ska jag inte säga, för det är jag inte. Men jag är för godhjärtad, jag kan inte sjunka till eran nivå och göra detsamma mot er. Det går bara inte.
Jag skulle kunna göra detsamma mot er, om inte värre. Jag skulle kunna säga så grova saker mot er, så att ni går sönder. Men jag låter bli. Jag föddes inte av samma anledning som er. Jag föddes för att köra mitt egna race och få folk att må bra. Det är mitt mål, och jag försöker leva efter det.
Sen finns det ju folket som är snäppet sliskigare än er som säger massa onödiga saker.
"Vännerna" som smörar arslet av sig framför mig, för att liksom leva lite på mig. Och sedan när jag går därifrån, snackar en jädra massa skit om mig. Hittar på saker och annat onödigt. Alltså.. Jag förstår mig inte på er.
Fattar inte ni att jag fattar vad ni håller på med eller? Jag kan säga alla era namn här, och liksom dela in er i varsina grupper. Men vad är det bra för? Jag gör det bara svårare för mig än vad jag redan har det.
Men jag vet vilka jag kan lita på till hundra procent. Det jag säger till dom stannar verkligen där.

Vad mer behöver jag skriva av? Så mycket men får inte ut några ord. Är bara så trött på allt.
Vill sluta skolan nu på en gång och åka på semester till ett varmt ställe och ligga på stranden hela dagarna, för att sedan gå till hotellrummet, byta om, och gå ut och shoppa lite niceiga saker som jag egentligen inte ens behöver.
Åhh. Jag vill så mycket, men gör inget åt det.